onsdag 29 december 2010

Känner igen mig och skrattar gott

I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag skrattade igenkännande åt Kvarteret Skatan sketchen, ja det är inte alltid lätt att vara vegetarisk nykterist :-D
Jag är riktigt trött idag, helt sjukt trött. Jag är förkyld men det värsta är småbarnskaoset som gör vardagen upp och ner, men samtidigt på något konstigt vis otroligt komisk också.
Idag plockade jag fram Martina Haags bok "Martina-Koden" och skrattar högt för mig själv.


Man skulle ju kunna tro att det hon skriver är skruvat, påhittat om trebarnskaos men jag vet att det är sant för så har vi det är hemma ibland. Kommer att tänka på en skrivövning jag haft på en kurs jag gått. Man skulle tänka sig att man var sin favoritförfattare och skriva som denna och sen tvärtom. Om jag skulle skriva som Martina om mitt liv skulle det bli så här:
"Lillbebisen somnar redan klockan 18:00 och trötta pustar vi vuxna ut, nu har vi bara två barn kvar att ansvara för innan de snart (hoppas vi) somnar. Vi hinner planera för en UNDERBAR kväll med lugn och ro (sen när de andra barnen också somnat) och vi ska sitta ner och PRATA och MYSA och vi börjar gräva i kylskåp och skafferi efter myspysigt fika som inte alls är GI trots att vi inte får bli fetare nu (men man måste ju få festa ibland).
18:05 skriker lillbebisen eftersom storasyster smäller i toadörren trots att vi femtielva gånger om dagen påminner om att hon ska använda handtaget och stänga TYST, men det går tydligen inte, det måste vara något med 6-års händer som bara tvingar dem att smälla i toadörrar.
Jag är stolt över mig själv när jag går upp till lillbebben och med min allra snällaste mamma röst  liksom pratar som en bebis med lillbebben. "Nu ska bebbe sova, mamma är häääär". Jag håller henne i handen och sjunger imse-vimse gång, på gång, på gång (säkert förtielva gånger) medan lillbebben inte visar några tecken alls på att vara sömnig utan ställer sig upp i sitt spjälssängsfängelse och skriker MAMMA! (varför gör de det förresten, bebisar, skriker, fast man sitter bredvid, skumt!). Nu har jag inte min mammabebisröst utan börjar låta mer spänd "Du-kan-väl-sova-nu-det är natt" men lillbebben verkar veta att klockan bara är 18:07 och att alla andra är vakna och verkligen VÄGRAR att somna om och då suckar jag och bär ner henne med klampande steg till syskonen och säger "kolla nu vad ni gjort" och de tittar upp från sitt tv-tittande med oförstående fyrkantiga (från allt tv-tittande) ögon och tycker att det är toppen att syrran är vaken igen. Inklämda i vår tvåsitssoffa (det är en bedrift att få plats med 5, jag lovar, och ingen vill sitta i fotöljen eller barnfotöljen utan alla ska klämma ihop sig) sitter vi resten av kvällen och tittar på skrikiga barnfilmer på någon disneykanal och det känns som om jag kan casha in pensionen på en gång, jag hänger inte med alls i barnens fulritade gapiga tecknade program. Sen kommer mellandottern på att vi har chips i skåpet och att det är hon som är chipsvärdinna och går och häller upp en stor skål med chips och så sitter vi där inklämda i en liiiten soffa med två stora rumpor och tre små medan vi smular chips i knät, soffan och mattan men ändå är det liksom mysigt att sitta där under en gemensam filt och UMGÅS. Man kanske får släppa på kraven trots att chips och mackor trivs på golven och att vi vuxna städar heela tiden men inget av det syns?! Och sova på nätterna eller äta ifred kan man väl göra sen när man är pensionär? Och de där familjerna som också har tre barn men där alla sover perfekt på nätterna och barnen är vattenkammade och hemmet skiner måste väl ha någon akilleshäl, jag menar sååå perfekt kan väl ingen vara?"

Nåja ett litet "Martinaförsök". Själv tycker jag att hon är mycket mer träffsäker, men det här var ett exempel på skrivövning man kan göra. Sen är det bara att vända på steken och skriva som någon författare som man inte tål. Kan bli kul det med.

Fler böcker av Martina. Jag tänker beställa Hundpalatset, måste få skratta lite mer :-)

Inga kommentarer: