När verkligheten slår en med full kraft

Jag har engagerat mig politiskt för att jag vill vara med och göra Gnesta till en ännu bättre kommun att leva i. Mycket är fint, till exempel naturen, medan det finns en hel del annat att jobba med. I dagarna har jag börjat inskolning av mitt tredje barn på förskolan. Glad i hågen har jag gett mig av till "dagis" och sett framför mig hur den lilla skulle få små "bebiskompisar" som jag kallar det för, och göra roliga aktiviteter med "fröknarna". Men hårt och skoningslöst slog verkligheten mig. Det är verkligen för få vuxna per barn, i vårt fall 2 vikarier på 14 små barn!
Jag har under natten legat sömnlös och gråtit i timme efter timme efter att ha insett vidden av vad vi gör med våra barn. I Gnesta är det alldeles för få vuxna som ska ta hand om de allra minsta barnen som behöver både mycket omsorg och pedagogik. Jag vet inte hur det kommer att gå med inskolningen av vår lilla stjärna, kanske går det ändå bra, kanske kan personalen göra knut av sig, få bläckfiskarmar  och få till en bra miljö för mitt och alla andras barn, men om det inte går så kommer jag att göra två saker:

1. Göra det "omöjliga" beslutet att inte ha mitt barn på förskola för tillfället. Omöjligt, eftersom det skapar totalt kaos i våra liv, vem ska vara hemma och med vilka pengar?!

2. Jag ska fortsätta jobba politiskt via Miljöpartiet i Gnesta där vi lagt ett budgetförslag där vi avser att verka för att Gnestas skolor ska tillhöra toppskiktet av alla skolor!

Hur tröstar jag mig när livet känns skrutt? Kultur, alltid kultur. I natt satt jag och läste Jane Austens "Pride and Prejudice" på min iPhone, vilken bok det är!!!

Och nu ska jag lyssna på musik Tommy Körbergs "Anthem", ja, jag vet, jag är en dramaqueen :-)