Det var många tankar som jag tog med mig hem.
Jag tänker på att det är viktigt att ha kunskap om sin historia både för att förstå sig själv och sin omgivning.
Det kändes i hjärtat när jag såg på lidret som står på tomten där farmor och farfar bodde. Varför då? Jo, i detta hus du kan se på fotot födde min farmor 11 barn i den bastu som fanns där då. Min pappa är född där.
Jag tänker på farmor- min förebild som jag döpt min ena dotter efter. Jag saknar dig så!
Farmor var en kvinna med 11 barn (varav det yngsta hade downs syndrom och behövde extra hjälp), som inte hade rinnade varmt vatten, som tvättade sin tvätt för hand och som engagerade sig politiskt i socialnämnden i hembyn. Vilken hjältinna! Det kallar jag sisu.
Jag tänker på alla historier jag hört om farfar (som jag tyvärr aldrig fick träffa). Vid tiden för inbördeskriget i Finland 1918 var det mycket nära att han blev hängd eftersom man misstänkte att han var "röd". Galgen och farfar var på plats, allt var klart men i sista stund räddades han av husbonden som gick förbi och sade "en sådan god dräng kan ni inte hänga."
Det är viktigt för mig att minnas, att hålla vid liv både historier om personligt mod och samhällets förfall till våld och misär. Jag tror på att vi var och en kan göra skillnad- på olika sätt. Vi kan förbättra och förändra - det tycker jag att min historia är ett bevis på. Om min farmor- en kvinna som inte ägde något speciellt av värde, som kämpade hårt-kunde engagera sig politiskt, då kan jag. Om samhället kan förändras så att vi inte längre vill hänga varandra för att vi har olika åsikter- där vi inte tar till våld utan där dialog och debatt är viktigt, då har vi kommit en bit på väg.
Jag är stolt över vad mina släktingar åstadkommit, att komma från enkla förhållanden men göra vad man kan för både ett bättre liv för sig själv, familj och samhälle- det är något att både lyfta fram och minnas.
