Det plågar mig. Ja, verkligen plågar mig.
Jag orkar inte med att kvinnor ska få lägre lön, utsättas för våld för att vi är kvinnor, ha mindre makt och inflytande. Jag orkar inte med att lyssna på världen när det diskuteras vad kvinnor "får" och inte får göra. Köra bil? Nej, i vissa länder ska en kvinna inte göra det. Gå i skolan och utbilda sig? Nej, varför det, flickor och kvinnor ska inte bilda sig.
Ojämställdheten drabbar kvinnor i vår vardag, varje dag. Vi vet att vi har lägre lön. Vi känner att vi har mindre makt. Vi upplever rädslan för att bli utsatt för våld.
Jag har ingen vilja att stänga av funderingarna på det här. Det är en kamp för lika rättigheter som jag tar varje dag och som jag inte kommer släppa förrän jag vet att mina döttrar får leva i en jämställd värld sida vid sida med min son.
Många med mig kämpar för jämställdhet men vi är fortfarande för få. Det för många som inte vill se, som inte bryr sig eller bara inte orkar. Så finns det också de som gynnas av den ojämställda ordningen, som får mer makt, som får diktera villkor. Det är därför vi inte kommer framåt snabbare. Den stora massans trötthet och ovilja att se, går hand i hand med de gynnades bevarande av ojämställda strukturer.
Jag vägrar att låta världen defineras av vad du har mellan benen och där orättvisan av den saknade jämställdheten skaver inpå min hud.
Min förhoppning är att fler ska ta ställning. Säg något, gör något för sjutton!Vi kommer aldrig framåt från det mörker som ojämställdheten i tysthet får sprida över världen om inte fler agerar och tar ställning.
Kukkamariia Valtola Sjöberg
Feminist och Miljöpartist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar