söndag 28 augusti 2011

H*n orkade inte leva längre

H*n begick självmord. Jag blev så förvånad, chockad, förvirrad. De närmast anhöriga försöker förstå varför, jag med för den delen. Det är en sak som jag tänker på. Hur viktiga vi människor är för varandra. En avlägsen bekant har en plats i mig, en del som är reserverad för denne. Alla minnen jag har av personen finns där, oavsett hur ofta vi träffades eller pratade. Nu ekar det tomt i den delen av mitt hjärta, och det går aldrig att fylla med något annat. Hjärtat lever, andas, finns, men just där är det tyst, tomt och det vakum som finns bär smärta.
H*n orkade inte leva längre.
En ung människa. På utsidan framgångsrik, med ett toppjobb, men ändå blev det så här.
Vad gör vi åt det? Hur förhindrar vi det?
Frågor som jag inte har ett svar på.
Det gör ont.





2 kommentarer:

Lotta sa...

Är fruktansvärt när detta händer. Men jätte fint att du väljer att prata. Kramar

Kukka sa...

Tack Lotta,
jag tänker mycket på de närmast berörda. Hjärtat är ömt när någon inte orkar längre,
kram