Ljus i mörkret

Igår hade vi strömavbrott. Förut hade vi det titt som tätt men efter att de grävt ner alla kablar har det fungerat bättre. Denna gång var vi utan vatten i kranen, värme i luftvärmepumpen och möjlighet att laga välling till lillbebben  i 6 timmar. Ändå var det ju aldrig någon panik med något. Elden i braskaminen värmde gott, välling fixade vi genom att värma vatten i kaminen, och lite vatten sipprade ut i kranen så att vi klarade oss (dessutom har man ju alltid någon juice eller mjölk i kylskåpet).
Jag kände anledning att vara ödmjuk av flera skäl.
Ödmjuk inför naturens krafter, ödmjuk inför det faktum att så många människor världen över lever utan värme, rent vatten och ett hem att kura i.
Vad ska man göra? Gräva ner sig i sorg och deppa ihop för att världen fungerar som den gör? Onekligen har i alla fall jag lust att göra det ibland men ständigt återkommer jag till att man får göra så gott man kan. Jag får göra det jag kan för naturen, för oss människor och djur som lever i den. Jag kan aldrig veta vilken effekt det har men då vet jag i alla fall att jag försökt. Det känns viktigt att kunna säga till sina barn: "Jag gjorde så gott jag kunde".



Ljus i mörkret